tisdag, augusti 30, 2005

Cinderella Man

En gladiator i depressionens USA
Av Lydia Duprat

CINDERELLA MAN
Regi: Ron Howard
Manus: Cliff Hollingsworth och Akiva Goldsman efter Cliff Hollingsworths roman
I rollerna: Russels Crowe, Renée Zellweger, Paul Giamatti, Craig Bierko, Paddy Considine m. fl.


Betyg: 4 av 6

Jag är inte det ringaste intresserad av boxning - tvärtom - och följaktligen brukar filmer som handlar om boxare lämna mig helt oberörd för att inte säga uttråkad och enerverad. Jag var för ung och orutinerad för att kunna känna någon större entusiasm över "Tjuren från Bronx" ("Raging Bull") 1980 och har sedan dess gjort vad jag kunnat för att undvika filmer med boxningstema.

Å andra sidan bryr jag mig heller inte om hästkapplöpning men råkade icke desto mindre tycka att "Seabiscuit", som ju handlar om just det, var en av 2003 års allra bästa filmer. Så varför inte ge "Cinderella Man" en chans?

”Cinderella Man” är en sevärd film. I stora drag delar filmen handling med ”Seabiscuit”, som skildrar hur en underdog till häst blir, tack vare tre mäns kompromisslösa hängivenhet, till en oövervinnelig kapplöpningshäst. På så sätt kom Seabiscuit att bli en symbol för den amerikanska drömmen i en tid då nationen som bäst behövde erinras om den, det vill säga under den stora depressionen. I "Cinderella Man" har man bytt ut hästen mot ännu en boxningstjur, denna gång från Jersey, men i övrigt är inramningen densamma.

Här spelar Russels Crowe än en gång en sorts gladiator, om än i modernare skepnad. James J Braddock har under en kort men lysande boxningskarriär ställt upp på match efter match trots oläkta skador, vilket lett till att han besegrats gång efter annan och till slut blivit avpolletterad som boxare. Vi befinner oss i början på 1930-talet och den ekonomiska krisen rasar som värst. Braddock får dagligen slåss om dagsverken vid hamnen med tiotals lika hungriga och desperata karlar. Alla har familjer att försörja. När elen stängs av mitt i den råkalla vintern eftersom han ligger efter med betalningarna blir Braddock tvungen att vända sig till pamparna inom boxningen och tigga pengar.

Braddocks tur vänder slutligen när han får chansen att ersätta en boxare som blivit skadad strax före en match. Mot alla odds vinner Braddock matchen, och nu ligger vägen mot framgång åter igen öppen för honom. Braddocks osannolika comeback ingjuter mod i den hårt drabbade befolkningen och inger den hopp.

Det allra bästa med ”Cinderella Man” är Paul Giamatti i rollen som Braddocks agent Joe Gould. Jag har hitintills haft mycket svårt för Giamatti, men efter den här filmen har jag fått ta mina fördomar under omprövning. Rollen som Joe Gould är en balansgång mellan medkänsla och lojalitet å ena sidan och krasst affärssinne och självbevarelsedrift å den andra, och den klarar Paul Giamatti utan någon som helst ansträngning. Han har också filmens bästa repliker vilka han levererar med stor geist och övertygelse.

lördag, augusti 27, 2005

Jag och min syster

Valuta för biljettpengarna
Av Jon Asp

JAG OCH MIN SYSTER [LES SOEURS FÂCHÉES]
Manus och regi: Alexandra Leclère
I rollerna: Isabelle Huppert, Catherine Frot, François Berléand, Brigitte Catillon, Michel Vuillermoz m. fl.

Betyg: 4 av 6

Hur välfunnen den svenska titeln av ”Les soeurs fâchées” (rakt av De förargade systrarna) är får vara osagt; den pekar hur som helst på något grundläggande i förevarande franska systrars relation. Med Jag och min syster - i stället för mer brukliga Min syster och jag - torde definitivt storasyster Martines perspektiv vara blidkat.

Som världsvan lyxhustru i Paris är hon måttligt förtjust över lantissystern Louises stundande besök. Martine står inte ut med Louises ohejdat ociviliserade manér, medan Louise håller av sin syster desto mer. I bakgrunden vilar förhållandet till den alkoholiserade mamman, som tidigt förkastat dem och tvingat dem att leva sina egna liv. Medan Martine gjort allt för att arbeta bort sitt provinsiella förflutna har Louise blivit kvar i småstaden där hon arbetar i en skönhetssalong. Fylld av entusiasm är hon emellertid i storstaden för att träffa förläggaren som intresserat sig för hennes förstskrivna roman. Ett manus som Martine inte ens tar sig tid att läsa, dels på grund av sitt förakt mot systern, men kanske ännu mer för att hon är avundsjuk på hennes självständighet. Martine själv däremot har gift sig till ekonomiskt oberoende, men relationen till den notoriskt otrogne maken knakar ordentligt i fogarna.

När Louise anländer i Paris och Martines flotta våning gör Martine således allt för att slippa undan. Men Louise står på sig och följer bäst möjligt Martine i hennes borgerliga vardag med hennes högdragna umgänge: till frisersalongen, på vernissage, till operan. Martine skäms över Louises beteende och låter sarkasmerna hagla, väninnorna generas likaså, medan männen har lättare att se tjusningen hos Louises oblyghet.

Risken är överhängande att betrakta Alexandra Leclères långfilmsdebut som väl överdriven, karaktärerna alltför karikerade. Inte minst Louises persona kunde ha tonats ned väsentligt, och inledningsvis sympatiserar jag, förvisso ovilligt, mer med dem som blir obekväma i hennes sällskap och då framför allt med den osympatiska systern.

Efter ett tag tycks emellertid överdrifterna lägga sig något; karikatyrerna får ett ansikte och man börjar på allvar intressera sig för systerrelationens fortskridande. Framför allt – kanske till och med enbart - är det skådespelarnas förtjänst. Catherine Frôt har med rätta belönats för sin roll som Louise. Men störst behållning har jag ändå ut av Isabelle Huppert, denna fantastiska skådespelerska, här först och främst komedienn, som tycks kunna leverera som få av sina samtida kollegor. I rollen som medelålders pragmatisk cyniker - iskall på ytan, men med ett dolt medvetande - är hon naturligtvis självskriven.

”Jag och min syster” pendlar mellan drama och komedi, från obehagliga övergrepp i sängkammaren till elaka spydigheter kring middagsbordet. Det är tvivelsutan i den senare genren och i de senare sekvenserna som filmen firar störst framgångar. Till franska syskonfilmers nivå - säg Agnès Jaouis mer homogena ”I andras ögon” (som torde ha varit en tydlig inspirationskälla) - når den dock aldrig. Men valuta för biljettpengarna ger som sagt huvudrollerna från scen ett.

fredag, augusti 26, 2005

Nattens väktare

En kamp mellan de ljusa och mörka krafterna
Av Inger Carlsson

NATTENS VÄKTARE
Regi: Timur Bekmambetov
Manus: Timur Bekmambetov, Laeta Kalogridis och Sergei Lukyaneko
I rollerna: Konstantin Khabensky, Vladimir Mensjov, Valery Zolotukhin, Maria Poroshina, Galina Tunina m. fl.


Betyg: 3 av 6

Uråldriga profetior fastslår att när Den Store kommer så avgörs det apokalyptiska slaget mellan De Ljusa och De Mörka. I tusen år har det rått vapenvila mellan de ljusa och mörka krafterna, Nattväktarna vaktar De Mörkas förehavanden samtidigt som Dagväktarna bevakar De Ljusas.

Nu ser det ut att vara dags för profetiorna att uppfyllas; balansen kommer att rubbas och det kommer att påverka mänskligheten, som inte har en aning om vad som sker i skuggvärlden. De som har förmågan att se denna värld kallas De andra och får själva välja sida - på så sätt har balansen upprätthållits i alla år.

”Nattens väktare” blev en succé i Ryssland och skulle kunna slå även här: fantasy, mystik och legender ligger ju rätt i tiden. Filmen får mig ibland att tänka på ”The Matrix” – det kanske beror på solglasögonen, för det finns minsann inga coola agenter i svarta rockar här, rollfigurerna bär snarare Columboliknande skrynkliga trechcoater.

”Nattens väktare” är spännande och snyggt gjort. I hemlandet Ryssland blev filmen en kassasuccé av sällan skådat slag och drog in mer intäkter än både ”Sagan om ringen” och ”Spider-Man 2”. För egen del tänker jag inte missa uppföljarna ”Day Watch” och ”Dusk Watch”, om de någonsin kommer på bio eller på dvd.

Det levande slottet

Budskap utan moralpredikningar
Av Inger Carlsson

DET LEVANDE SLOTTET
Manus och regi: Hayao Miyazaki
Svenska röster: Vanna Rosenberg, Kim Sulocki, Siw Malmqvist, Johan Ulveson, Pernilla August, Emil Smedius m. fl.


Betyg: 4 av 6

Ett levande slott ser man inte varje dag, och ett som ser ut som titelrollen ser man inte ens ”olevande”. Trollkarlen Hauros fantastiska skapelse, som drivs av elddemonen Calcifer, är en bekant syn utanför den lilla europeiska staden under tidigt 1900-tal. Det går många historier om trollkarlen Hauru och skälen till varför han vandrar omkring med sitt slott.

Sofie är en 18-årig flicka som jobbar i familjens hattaffär. Under en promenad i den lilla staden råkar hon på några soldater som hotar henne. Hon blir räddad av en mystisk yngling, som har magiska krafter. Efter detta möte råkar Sofie på Ödehäxan som förvandlar henne till en gammal kvinna. Sofie ger sig i väg för att försöka hitta ett sätt att bli av med förbannelsen.

Under sin färd kommer Sofie till slottet där hon först stannar för att vila och värma sig. Det hon ser och upplever i slottet får emellertid henne att vilja stanna kvar, vilket kommer att visa sig vara rätt val i hennes strävan att häva förbannelsen.

”Det levande slottet” är en vacker och spännande berättelse, en saga med ett budskap. Det är uppfriskande att se en tecknad film som inte osar av präktighet och uppbyggliga avsikter, och där inte alla behöver vara vackra, söta och snälla för att vara värda kärlek.

Crash

En väv av händelser
Av Inger Carlsson och Lydia Duprat

CRASH
Regi: Paul Haggis
Manus: Paul Haggis och Robert Moresco
I rollerna: Don Cheadle, Matt Dillon, Chris ”Ludacris” Bridges, Thandie Newton, Terence Howard, Sandra Bullock, Brendan Fraser, Ryan Phillippe m. fl.


Betyg: 5 av 6

"Crash” inleds med att polisen anländer till en trafikolycksplats där man även funnit kroppen efter en ung man, som uppenbarligen har mördats. Därefter förflyttas vi ett dygn bakåt i tiden och får bevittna de händelser som har lett fram till detta scenario.

Det här är en intensiv och stark film där människors förutfattade meningar om varandra leder till att flera allvarliga händelser utspelar sig och vävs samman med oanade följder. ”Crash” är en film i samma tradition som Robert Altmans stilbildande ”Short Cuts” eller ”Magnolia” av Paul Thomas Anderson. Här är de flesta medverkande huvudroller i sin egen rätt; deras vägar korsas, till synes slumpmässigt, och de val de gör under dessa flyktiga möten får med tiden konsekvenser för dem själva och andra.

”Crash” visar att människor kan vara både goda och fördomsfulla på samma gång, att de ibland, påverkade av yttre omständigheter, agerar mot sitt bättre vetande eller tvärtom för en gångs skull låter sig vägledas av sitt samvete. I ”Crash” är leoparden inte dömd att för alltid bära sina fläckar: människor förändras, till det bättre eller till det sämre, av sina upplevelser och erfarenheter, av sina misstag eller av de trauman de har undergått.

”Crash” är en film som tål att ses flera gånger. Missa inte att se den minst en gång!

tisdag, augusti 23, 2005

Broken Flowers

Frälsningen är en son
Av Lydia Duprat

BROKEN FLOWERS
Manus och regi: Jim Jarmusch
I rollerna: Bill Murray, Jeffrey Wright, Jessica Lange, Sharon Stone, Frances Conroy, Tilda Swinton m. fl.

Betyg: 4

I "Lost in Translation" visade Bill Murray att han besitter en dramatisk ådra, och att den amerikanska filmindustrin velat slå mynt av det och av den filmens succé är kanske inte så konstigt. Alltså återser vi här Murray i rollen som livstrött medelålders man. Det har blivit många närgångna takes av Murrays uttryckslösa nylle, men med det menar jag inte att hans prestation är dålig eller att "Broken Flowers" inte är en bra film. Det jag menar är att Jim Jarmusch ställt alltför stora krav på huvudrollsinnehavaren.

Även om Bill Murrays skådespelarprestation som sagt inte är bristfällig är den heller inget att yvas över. Murray skulle behöva litet fler repliker och något färre exponeringar i närbild. Hans karaktär skulle även behöva litet mer distans till sig själv. Det var just självdistans och ett mått av självironi det som skänkte hans Bob Harris i "Lost in Translation" värme och gjorde honom till en trovärdig karaktär. Här är Murrays Don Johnston (vars namn jämt och ständigt förväxlas med Don Johnsons) bara litet för uppgiven, litet för självömkande.

Desto bättre är i så fall Jeffrey Wright i rollen som Winston, Dons granne och vän, en man förtjust i deckargåtor och därför amatördetektiv. Det är Winston som med sin entusiasm och sina påhitt håller Don vid liv, verkar det som. När Don får ett brev i rosafärgat papper från en av sina gamla flammor - ovisst vilken, brevet är inte signerat - där hon avslöjar att hon har en son med honom är det Winston som övertalar Don att företa en resa för att ta reda på vem som har skrivit brevet och följaktligen vem sonen är. Motvilligt går Don med på att hälsa på fyra före detta flickvänner för att så diskret som möjligt försöka lista ut vem som skickat brevet.

"Broken Flowers" har sina stunder, och de är inte få. När filmen är som bäst är den spirituell, fylld av referenser och lågmält komisk. När den är som sämt är den lite seg och en aning förmäten. Sevärd är den i vilket fall.

Millions

Om pojkar, helgon och pengar

MILLIONS
Regi: Danny Boyle
Manus: Frank Cottrell Boyce
I rollerna: Alex Etel, Lewis Owen McGibbon, James Nesbitt, Daisy Donovan, Christopher Fulford m. fl.

Betyg: 3

Få sevärda familjefilmer når de svenska biograferna, men i höst kommer engelsmannen Danny Boyles "Millions", som trots sin anspråksfullhet är en fantasifull feel good-film som säkerligen kommer att gå hem hos publiken.

"Millions" har uppenbara goda avsiker och det är dessa som jag värjer mig mot. Filmen handlar om Damian som kan allt om helgon och som ofta ser och pratar med dem. När en stor Nike-bag fylld med pengar kommer flygande från himlen och landar precis framför honom tror Damien att det är Gud som sänt honom pengarna. Givetvis är Guds mening att Damian ska fördela pengarna bland de fattiga, och Damian börjar prompt göra just det. Men så snart storebror Anthony blir invigd i "miraklet" tar han över kommandot, och Anthony har helt andra tankar på hur pengarna ska spenderas.

En liten svårighet är att pengarna måste spenderas snabbt alternativt sättas in på banken eftersom dessa är pundets sista glansdagar - det kommer inom kort att bytas ut mot den gemensamma europeiska valutan. Och som om det inte vore nog får pojkarna snart påhälsning från en otäck gubbe som vill åt pengarna. Det bäddar alltså för förvecklingar.

Sophie Scholl - De sista dagarna

Klockrent samspel
Av Lydia Duprat

SOPHIE SCHOLL - DE SISTA DAGARNA [SOPHIE SCHOLL - DIE LETZTE TAGE]
Regi: Marc Rothemund
Manus: Fred Breinersdorfer
I rollerna: Julia Jentsch, Alexander Held, Fabian Hinrichs, Johanna Gastdorf, Florian Stetter m. fl.

Betyg: 5 av 6

Sophie och Hans Scholl var ett ungt tyskt syskonpar som lät sig vägledas av sitt samvete och som betalade dyrt för det. Den 18 februari 1943 ertappas de med att dela ut antinazistiska flygblad på universitetsområdet. Under de långa och nervslitande förhör som följer med Gestapo-officeren Mohr sviktar Sophie inte en enda gång. I början vidhåller Sophie vid sin och sin brors oskuld, och tack vare hennes rättframma och ungdomligt naiva sätt och övertygande svar på alla frågorna köper Mohr hennes berättelse och bestämmer sig för att frige henne. Men så kommer, i sista stunden, Hans bekännelse. Och Sophie är inte beredd att låta sin bror bära skuldbördan ensam.

Under de ännu hårdare förhör som följer fattar Gestapo-officeren intresse för den unga Sophie. Hon förbryllar honom och Mohr kan inte förstå hur Sophie kan vara emot nationalsocialismen, som ska "bringa Tyskland ära och välfärd åt alla". Så brinnande är emellertid den unga flickans övertygelse att den tycks så ett frö av tvivel hos Mohr. Marc Rothemunds film handlar i korthet om något så sällsamt som då godheten lyckas nå fram till ondskan och tränga igenom dess pansar av självrättfärdighet och blind arrogans.

"Sophie Scholl - De sista dagarna" är en film som sätter skådespeleriet i förgrunden. Julia Jentschs och Alexanders Helds prestationer som Sophie och Mohr är fenomenala. Deras samspel är inget mindre än klockrent. Särskilt Helds tolkning får en att tappa andan; hans karaktär har fler bottnar än Sophies och utan minsta ansträngning visar Held dem alla, lager på lager, och hur de slåss för herraväldet över honom.

"Sophie Scholl - De sista dagarna" är ännu en bekräftelse på att Tyskland har intagit en ledande position inom den samtida filmkonsten.

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö

En sommar, en gåta, ett liv
Av Lydia Duprat

KIM NOVAK BADADE ALDRIG I GENESARETS SJÖ
Regi: Martin Asphaug
Manus: Martin Asphaug efter Håkan Nessers roman
I rollerna: Anton Lundqvist, Jesper Adefelt, Jonas Karlsson, Helena af Sandberg m. fl.

Betyg: 5 av 6

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö är Håkan Nessers mästerverk, och filmatiseringen av denna hans coming of age-roman har inte kommit en dag för tidigt. Det må finnas kulturskribenter som fnyser åt Håkan Nessers litterära produktion, men ett är i så fall säkert: de har inte läst denna roman. Den här boken visar med all önskvärd tydlighet vad Nesser är kapabel till när han ger sin talang lösa tyglar.

Det här är ingen historia man läser med intellektuell distans och cynisk objektivitet; den lågmälda berättelsen om två tonårspojkars abrupta uppvaknande till vuxenlivet griper tag i sin läsare, inspirerar, förundrar. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö är en djupt existentiell och poetisk roman, och Martin Asphaug gör Nessers berättelse rättvisa bortom det tänkbara.

Resultatet är en visuellt slående film där det bildligt dramatiska eller storslagna, det idylliska eller olycksbådande inte är ett självändamål utan har ett ärende. Sommarovädret och blixten som sätter ett träd i brand är inte med för dess bildmässiga kvaliteter utan för att de har något att förmedla. På så sätt får i princip varje komposition ett symboliskt värde.

Karakteristiskt för Nessers roman är dess gåtfullhet, och denna gåtfullhet är bevarad här. Vi tror oss förstå karaktärerna och deras bevekelsegrunder men inser snart att de gäckar oss; genom en liten glipa tror vi oss om att kunna se in i deras inre men vårt synfält är begränsat. Man blir förbryllad och frustrerad; man vill ha svar men får hitta på sina egna.

"Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" är en vacker film, drömsk och knivskarp på samma gång. Jag vågar påstå att den blir årets svenska film. Missa den inte när den väl kommit till biograferna, men se också till att läsa romanen först: du kommer inte att ångra dig att du gjorde det.

Filmdagarna i Malmö

I går invigdes årets upplaga av Filmdagarna i Malmö - ett evenemang för filmskribenter och branschfolk där svenska filmdistributörer visar ett urval filmer som samtliga kommer att ha biopremiär under hösten och vintern.

Café Crèmes utsända har i dag sett fyra synnerligen sevärda filmer: Martin Asphaugs "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö", Marc Rothemunds "Sophie Scholl - De sista dagarna", Danny Boyles "Millions" och Jim Jarmushs "Broken Flowers". För kortfattade recensioner, läs kommande inlägg!