tisdag, augusti 23, 2005

Broken Flowers

Frälsningen är en son
Av Lydia Duprat

BROKEN FLOWERS
Manus och regi: Jim Jarmusch
I rollerna: Bill Murray, Jeffrey Wright, Jessica Lange, Sharon Stone, Frances Conroy, Tilda Swinton m. fl.

Betyg: 4

I "Lost in Translation" visade Bill Murray att han besitter en dramatisk ådra, och att den amerikanska filmindustrin velat slå mynt av det och av den filmens succé är kanske inte så konstigt. Alltså återser vi här Murray i rollen som livstrött medelålders man. Det har blivit många närgångna takes av Murrays uttryckslösa nylle, men med det menar jag inte att hans prestation är dålig eller att "Broken Flowers" inte är en bra film. Det jag menar är att Jim Jarmusch ställt alltför stora krav på huvudrollsinnehavaren.

Även om Bill Murrays skådespelarprestation som sagt inte är bristfällig är den heller inget att yvas över. Murray skulle behöva litet fler repliker och något färre exponeringar i närbild. Hans karaktär skulle även behöva litet mer distans till sig själv. Det var just självdistans och ett mått av självironi det som skänkte hans Bob Harris i "Lost in Translation" värme och gjorde honom till en trovärdig karaktär. Här är Murrays Don Johnston (vars namn jämt och ständigt förväxlas med Don Johnsons) bara litet för uppgiven, litet för självömkande.

Desto bättre är i så fall Jeffrey Wright i rollen som Winston, Dons granne och vän, en man förtjust i deckargåtor och därför amatördetektiv. Det är Winston som med sin entusiasm och sina påhitt håller Don vid liv, verkar det som. När Don får ett brev i rosafärgat papper från en av sina gamla flammor - ovisst vilken, brevet är inte signerat - där hon avslöjar att hon har en son med honom är det Winston som övertalar Don att företa en resa för att ta reda på vem som har skrivit brevet och följaktligen vem sonen är. Motvilligt går Don med på att hälsa på fyra före detta flickvänner för att så diskret som möjligt försöka lista ut vem som skickat brevet.

"Broken Flowers" har sina stunder, och de är inte få. När filmen är som bäst är den spirituell, fylld av referenser och lågmält komisk. När den är som sämt är den lite seg och en aning förmäten. Sevärd är den i vilket fall.