lördag, augusti 27, 2005

Jag och min syster

Valuta för biljettpengarna
Av Jon Asp

JAG OCH MIN SYSTER [LES SOEURS FÂCHÉES]
Manus och regi: Alexandra Leclère
I rollerna: Isabelle Huppert, Catherine Frot, François Berléand, Brigitte Catillon, Michel Vuillermoz m. fl.

Betyg: 4 av 6

Hur välfunnen den svenska titeln av ”Les soeurs fâchées” (rakt av De förargade systrarna) är får vara osagt; den pekar hur som helst på något grundläggande i förevarande franska systrars relation. Med Jag och min syster - i stället för mer brukliga Min syster och jag - torde definitivt storasyster Martines perspektiv vara blidkat.

Som världsvan lyxhustru i Paris är hon måttligt förtjust över lantissystern Louises stundande besök. Martine står inte ut med Louises ohejdat ociviliserade manér, medan Louise håller av sin syster desto mer. I bakgrunden vilar förhållandet till den alkoholiserade mamman, som tidigt förkastat dem och tvingat dem att leva sina egna liv. Medan Martine gjort allt för att arbeta bort sitt provinsiella förflutna har Louise blivit kvar i småstaden där hon arbetar i en skönhetssalong. Fylld av entusiasm är hon emellertid i storstaden för att träffa förläggaren som intresserat sig för hennes förstskrivna roman. Ett manus som Martine inte ens tar sig tid att läsa, dels på grund av sitt förakt mot systern, men kanske ännu mer för att hon är avundsjuk på hennes självständighet. Martine själv däremot har gift sig till ekonomiskt oberoende, men relationen till den notoriskt otrogne maken knakar ordentligt i fogarna.

När Louise anländer i Paris och Martines flotta våning gör Martine således allt för att slippa undan. Men Louise står på sig och följer bäst möjligt Martine i hennes borgerliga vardag med hennes högdragna umgänge: till frisersalongen, på vernissage, till operan. Martine skäms över Louises beteende och låter sarkasmerna hagla, väninnorna generas likaså, medan männen har lättare att se tjusningen hos Louises oblyghet.

Risken är överhängande att betrakta Alexandra Leclères långfilmsdebut som väl överdriven, karaktärerna alltför karikerade. Inte minst Louises persona kunde ha tonats ned väsentligt, och inledningsvis sympatiserar jag, förvisso ovilligt, mer med dem som blir obekväma i hennes sällskap och då framför allt med den osympatiska systern.

Efter ett tag tycks emellertid överdrifterna lägga sig något; karikatyrerna får ett ansikte och man börjar på allvar intressera sig för systerrelationens fortskridande. Framför allt – kanske till och med enbart - är det skådespelarnas förtjänst. Catherine Frôt har med rätta belönats för sin roll som Louise. Men störst behållning har jag ändå ut av Isabelle Huppert, denna fantastiska skådespelerska, här först och främst komedienn, som tycks kunna leverera som få av sina samtida kollegor. I rollen som medelålders pragmatisk cyniker - iskall på ytan, men med ett dolt medvetande - är hon naturligtvis självskriven.

”Jag och min syster” pendlar mellan drama och komedi, från obehagliga övergrepp i sängkammaren till elaka spydigheter kring middagsbordet. Det är tvivelsutan i den senare genren och i de senare sekvenserna som filmen firar störst framgångar. Till franska syskonfilmers nivå - säg Agnès Jaouis mer homogena ”I andras ögon” (som torde ha varit en tydlig inspirationskälla) - når den dock aldrig. Men valuta för biljettpengarna ger som sagt huvudrollerna från scen ett.