måndag, augusti 28, 2006

Djävulen bär Prada

Hycklande om modebranschen
Av Lydia Duprat

Djävulen bär Prada
Regi: David Frankel
Manus: Aline Brosch McKenna efter romanen av Lauren Weisberger
I rollerna: Meryl Streep, Anna Hathaway, Emily Blunt, Stanley Tucci, Adrian Grenier, Simon Baker m. fl.

Betyg: 3


Djävulen bär inte bara Prada utan även Dior, Louis Vuitton, Versace, Chanel, Gucci, Miyake och många andra överskattade couturiers skapelser. Hon äger säkert hundratals designerväskor och minst lika många kappor, stolor och par skor. Hon driver världens mest ryktbara modemagasin med järnhand, mördande blick och helt utan pardon. Hon heter Miranda Priestly (Meryl Streep) och sätter skräck i sin arma personal.

Det kan inte vara roligt att arbeta under miss Priestly på Runways redaktion. Ändå finns det alltid ”tusen flickor som skulle mörda för att få det jobbet”, får Andy (Anne Hathaway) höra gång på gång. Andy börjar på redaktionen som assistent till Miranda Priestlys assistent Emily (Emily Blunt). Mot alla odds anställer Priestley den ”feta och smarta flickan” i hopp om att denna ska kunna trolla där alla hennes företrädare gått bet. Och självklart kommer det att visa sig att Andy kan trolla.

Från början är Andy en helt normal människa med en sund kroppsvikt och en högst normal klädstil. Men snart ger hon vika för grupptrycket på arbetsplatsen; resultatet har vi sett förut, i bland annat ”En prinsessas dagbok”; i det här fallet sätter den fula ankungen på sig ett par Jimmy Choo-sandaler och en Chanel-klänning och förvandlingen till vacker svan är komplett. Det tog inte lång tid innan Andy sålde sin själ, och på kuppen blev hon mycket välskrudad; löjligt så, skulle man vilja säga.

Men det här är en komedi med anspråk på sensmoral. Sensmoralen går ut på att Andy ska fatta vad som verkligen betyder något här i livet, samtidigt som det hysteriska, ytliga, befängda med den livsstil som förespråkas på Runway inte ifrågasätts. Andy vänder ryggen till den dog eat dog-mentalitet som präglar arbetsplatsen och branschen i sin helhet och väljer det Moraliskt Riktiga, det vill säga att inte svika sina vänner, att inte armbåga sig fram och avancera på andras bekostnad, samtidigt som hon fortsätter att ha den största respekten för miss Priestly, för modemagasinet som produkt och för dem som fortsätter att håna och förnedra varandra på den arbetsplatsen.

Det är att vilja äta kakan och behålla den
samtidigt, det vill säga: inte trovärdigt.

Hard Candy

Rödluvan with a vengeance
Av Lydia Duprat

Hard Candy
Regi: David Slade
Manus: Brian Nelson

I rollerna: Ellen Page, Patrick Wilson, Sandra Oh m. fl.

Betyg: 5

Chattsignaturen Lensman319 (Patrick Wilson) har efter stadig grooming på flera ungdomssajter fått napp: Thonggrrrrrl14 (Ellen Page) vill gärna träffa honom IRL. De träffas på ett café och den 32-åriga Stora Stygga Vargen blir om något ännu mer belåten över att upptäcka att hans tilltänkta offer är så brådmogen, utåtriktad... och angelägen.

Jeff och Hayley, som chattkompisarna heter, åker hem till Jeff, där Hayley insisterar på att själv få blanda till drinkarna; man kan aldrig vara för försiktig dessa dagar, menar hon. Jeff låter henne hållas, men det borde han inte ha gjort. För den här Rödluvan är inte som alla andra, och hennes avsikter är inte som han tror och hoppas. Hayley har nämligen helt andra planer på dagordningen än att låta sig utnyttjas av pedofilen Jeff. Och innan flickan är klar med mannen kommer han att ha uttalat ordet ”snälla” många, många gånger. För det mesta helt förgäves.

”Hard Candy” är en av de mest fängslande filmer jag sett på ett bra tag, och detta beror inte enbart på den originella och overkliga och egentligen långsökta storyn utan på de ofattbara skådespelarprestationer av såväl Ellen Page som Patrick Wilson. Särskilt Ellen Page förbryllar, förundrar och chockerar i rollen som Rödluvan with a vengeance.

Marie Antoinette

Luftbakelse
Av Lydia Duprat

Marie Antoinette

Regi: Sofia Coppola
Manus: Sofia Coppola efter boken av Antonia Fraser

I rollerna: Kirsten Dunst, Jason Schartzmann, Judy Davis, Rip Torn, Asia Argento, Aurore Clément m. fl.

Betyg: 2


Marie Antoinette är den av franska drottningar som - helt felaktigt – fått rykte om sig att ha yttrat dumheten "och varför äter de inte kakor?" när hon fick höra att den alltmer uppretade folkmassan i Paris klagade över brist på bröd. Om än inte känd för att vara ett ljushuvud var den österrikiska prinsessan och sedermera makan till Ludvig XVI varken dum eller elak. Tvärtom tog hon sitt politiska uppdrag - att cementera alliansen mellan sitt hemland och Frankrike - på största allvar när hon 15 år gammal anlände till Versailles.

Men till skillnad från sin pilske far, kung Ludvig XV, var Frankrikes dauphin inte särskilt intresserad av köttsligt umgänge – i vart fall inte med sin unga gemål. Det tog ett par år innan deras äktenskap fullbordades och en arvinge kunde frambringas, och under den tiden lyckades Marie Antoinette till slut att vänja sig vid ett liv styrt av obevekligt protokoll och präglat av lättsinne och extravagant lyx och överflöd.

Jag förstår inte vad Sofia Coppola har velat med sin film. Under drygt två timmar får åskådaren se rollfiguren och hennes entourage vältra sig i siden, sammet, spetsar, hundar, bakelser, skor, hattar, frisyrer, ädelstenar, juveler, peruker, champagne. Man står ut eftersom man väntar sig att skådespelet ska börja när kungafamiljen väl satts i arrest. Men filmen slutar, snopet nog, i och med att Marie Antoinette & Co. flyr Versailles.

Det är likaledes svårt att fatta poängen med de anakronistiska attribut som strös omkring: bland otaliga par sidenskor av allehanda färger och modeller skymtas en lilafärgad basketkänga av märket Converse; på någon av de obscent överdådiga festerna som avlöser varandra ses en hovdam snorta kokain. Har Coppola försökt vara ironisk? Har Coppola försökt inbilla oss att hon menat att vara ironisk?

Har kvinnan bakom ”Virgin Suicides” och ”Lost in Translation” mist handlaget? Eller förståndet?