måndag, augusti 28, 2006

Djävulen bär Prada

Hycklande om modebranschen
Av Lydia Duprat

Djävulen bär Prada
Regi: David Frankel
Manus: Aline Brosch McKenna efter romanen av Lauren Weisberger
I rollerna: Meryl Streep, Anna Hathaway, Emily Blunt, Stanley Tucci, Adrian Grenier, Simon Baker m. fl.

Betyg: 3


Djävulen bär inte bara Prada utan även Dior, Louis Vuitton, Versace, Chanel, Gucci, Miyake och många andra överskattade couturiers skapelser. Hon äger säkert hundratals designerväskor och minst lika många kappor, stolor och par skor. Hon driver världens mest ryktbara modemagasin med järnhand, mördande blick och helt utan pardon. Hon heter Miranda Priestly (Meryl Streep) och sätter skräck i sin arma personal.

Det kan inte vara roligt att arbeta under miss Priestly på Runways redaktion. Ändå finns det alltid ”tusen flickor som skulle mörda för att få det jobbet”, får Andy (Anne Hathaway) höra gång på gång. Andy börjar på redaktionen som assistent till Miranda Priestlys assistent Emily (Emily Blunt). Mot alla odds anställer Priestley den ”feta och smarta flickan” i hopp om att denna ska kunna trolla där alla hennes företrädare gått bet. Och självklart kommer det att visa sig att Andy kan trolla.

Från början är Andy en helt normal människa med en sund kroppsvikt och en högst normal klädstil. Men snart ger hon vika för grupptrycket på arbetsplatsen; resultatet har vi sett förut, i bland annat ”En prinsessas dagbok”; i det här fallet sätter den fula ankungen på sig ett par Jimmy Choo-sandaler och en Chanel-klänning och förvandlingen till vacker svan är komplett. Det tog inte lång tid innan Andy sålde sin själ, och på kuppen blev hon mycket välskrudad; löjligt så, skulle man vilja säga.

Men det här är en komedi med anspråk på sensmoral. Sensmoralen går ut på att Andy ska fatta vad som verkligen betyder något här i livet, samtidigt som det hysteriska, ytliga, befängda med den livsstil som förespråkas på Runway inte ifrågasätts. Andy vänder ryggen till den dog eat dog-mentalitet som präglar arbetsplatsen och branschen i sin helhet och väljer det Moraliskt Riktiga, det vill säga att inte svika sina vänner, att inte armbåga sig fram och avancera på andras bekostnad, samtidigt som hon fortsätter att ha den största respekten för miss Priestly, för modemagasinet som produkt och för dem som fortsätter att håna och förnedra varandra på den arbetsplatsen.

Det är att vilja äta kakan och behålla den
samtidigt, det vill säga: inte trovärdigt.