måndag, augusti 28, 2006

Marie Antoinette

Luftbakelse
Av Lydia Duprat

Marie Antoinette

Regi: Sofia Coppola
Manus: Sofia Coppola efter boken av Antonia Fraser

I rollerna: Kirsten Dunst, Jason Schartzmann, Judy Davis, Rip Torn, Asia Argento, Aurore Clément m. fl.

Betyg: 2


Marie Antoinette är den av franska drottningar som - helt felaktigt – fått rykte om sig att ha yttrat dumheten "och varför äter de inte kakor?" när hon fick höra att den alltmer uppretade folkmassan i Paris klagade över brist på bröd. Om än inte känd för att vara ett ljushuvud var den österrikiska prinsessan och sedermera makan till Ludvig XVI varken dum eller elak. Tvärtom tog hon sitt politiska uppdrag - att cementera alliansen mellan sitt hemland och Frankrike - på största allvar när hon 15 år gammal anlände till Versailles.

Men till skillnad från sin pilske far, kung Ludvig XV, var Frankrikes dauphin inte särskilt intresserad av köttsligt umgänge – i vart fall inte med sin unga gemål. Det tog ett par år innan deras äktenskap fullbordades och en arvinge kunde frambringas, och under den tiden lyckades Marie Antoinette till slut att vänja sig vid ett liv styrt av obevekligt protokoll och präglat av lättsinne och extravagant lyx och överflöd.

Jag förstår inte vad Sofia Coppola har velat med sin film. Under drygt två timmar får åskådaren se rollfiguren och hennes entourage vältra sig i siden, sammet, spetsar, hundar, bakelser, skor, hattar, frisyrer, ädelstenar, juveler, peruker, champagne. Man står ut eftersom man väntar sig att skådespelet ska börja när kungafamiljen väl satts i arrest. Men filmen slutar, snopet nog, i och med att Marie Antoinette & Co. flyr Versailles.

Det är likaledes svårt att fatta poängen med de anakronistiska attribut som strös omkring: bland otaliga par sidenskor av allehanda färger och modeller skymtas en lilafärgad basketkänga av märket Converse; på någon av de obscent överdådiga festerna som avlöser varandra ses en hovdam snorta kokain. Har Coppola försökt vara ironisk? Har Coppola försökt inbilla oss att hon menat att vara ironisk?

Har kvinnan bakom ”Virgin Suicides” och ”Lost in Translation” mist handlaget? Eller förståndet?